sina mest förvånade blickar. »Med den här vinden ha vi goda två timmar till badorten, och jag har redan på morgonen bjudit upp till första valsen i afton.»
Vi förklarade, att vi visst icke ville hindra herr Paddyson i hans nöjen. Det var kanske icke så artigt sagdt af oss, men tant tycktes ej mindre än jag hafva tröttnat på sällskapet, och vi tillade, att Corneliusson nog skulle föra oss tillbaka.
Huru vida Paddyson gjorde några vidare försök att få oss med sig eller om han i förargelsen genast reste sin väg, kan jag verkligen icke säga, ty jag hade min uppmärksamhet helt och hållet på de begge gamle, han som låg i sängen och han som med ännu lika sänkt blick stod vid den förres hufvudgärd.
Corneliusson drog en djup suck, lyfte slutligen hufvudet, såg sig omkring och bad »det goda herrskapet ursäkta», hvarpå han tryckte den sjukes hand och tyst lemnade rummet.
Den gamle mannen ingaf mig förtroende, och hans sorg gjorde mig ondt. Jag följde honom ut, lade min hand på hans arm och sökte förmå honom att lätta sitt tyngda sinne. Det var kanske påträngande, men Corneliusson tycktes ej uppfatta det så. Skulle du ej hafva gjort på samma sätt som jag? Om vi ej
