kanske icke vore så fullständig, som han själf fullt och fast förestält sig.
Det var för honom en lika oväntad, som obehaglig misstanke, hvilken slutligen hotade att förvandlas till visshet. Han var för ärlig att söka undanflykter för sig själf. Det var också andra som icke sparade på skarpa anmärkningar och spetsigt hån öfver Elof Bäcks »naiva recensioner». Inbilskheten, som var riktigt storartad, då han lemnade Upsala, hade redan gifvit med sig, och nu nöttes på den hvar enda dag.
Själfkritiken, som Elof icke förut känt till, infann sig och ruskade riktigt duktigt om med själftilliten samt fick slutligen alldeles öfverhand.
Elof vardt på det sättet småningom en mindre vanlig konstgranskare, en som tog sig före att granska sin egen granskning. Något sådant hade han visst icke tänkt på, då han först erbjöd sig att sköta teaterafdelningen i Dagsljuset.
»Hör nu, hr redaktör,» sade han en dag till tidningens utgifvare, »jag ville bra gärna slippa att genast efter en föreställning sätta mig och skrifva om den. Jag behöfver se stycket mer än en gång för att riktigt stadga mitt omdöme. Man kan så lätt bli orättvis både mot författare och skådespelare.»
»Hvad menar doktorn,» afbröt redaktören otåligt.
»Skulle jag inte», fortfor Elof, »kunna få
