kunna aflägsna sorgen, böra vi dock låta höra ett tröstens ord till hennes lindring.
Båtföraren satte sig på ett klippstycke och skådade med bedröfvade blickar åt väster. Solen var nära sin nedgång. Hafvet glödde i guld, luften skimrade i purpur, de kala klipporna lyste i varmaste färg. Det var en skön afton, en af dem då man lär sig älska den torftiga bohuslänska kusten. Delfinerna tumlade i bränningarna bredvid oss. Ejdergäss och tärnor sutto nickande på de ur hafvet uppskjutande, glänsande klippspetsarne.
Jag spanade efter Jakobina, hvilken så hastigt lemnat stugan, och kom då äfven att fästa blickarne på Corneliussons båt som låg ett litet stycke från oss. Jag tyckte mig se, att Falk satt ensam i båten och hade sina blickar på den praktfulla solnedgången. Jakobina kom från andra sidan och gick åter in i stugan.
»Huru kom det sig, att herr Falk ville segla hit, då han ej gjorde det i sällskap med oss?» frågade jag båtföraren. Jag väntade nästan, att han skulle svara på samma sätt, som Paddyson yttrat sig.
»Åh, det var jag som ville segla hit», sade Corneliusson, »och som herr Falk alltid är en så rar herre, lät han mig få min vilja fram.»
Jag tyckte, att den gamle skärgårdskarlen
