icke uttryckte sig illa. Efter en stunds tystnad började han åter:
»Se, jag ville af Niklas egen mun erfara, om det varit Goda Hoppet som visat sig här utanför den svåra ovädersnatten».
Och så förtäljde den gamle, att Goda Hoppet vore en brigg, som i lång tid idkat fraktfart i aflägsna farvatten, men som hörde hemma i Bredgrund och väntats dit på sommaren. Efter hvad Niklas Jakobsson försäkrat, skulle det hafva varit just den briggen som synts bland bränningarna och ganska visst förgåtts, då fiskaren icke i tid kunnat varna honom. Sådant är ingenting ovanligt på denna del af kusten. Men Corneliusson hade haft en son, hvilken varit styrman på Goda Hoppet, en så präktig »gut», försäkrade han, och hans ålderdoms tröst. Nu vore han död, och gubben ensam i lifvet.
Hvad hjälpte här mina tröstord? Corneliusson fortfor att stirra ut åt vågorna, liksom väntade han, att den sjunkande solen skulle trolla fram Goda Hoppet och kalla den unge styrmannen till lif igen.
Natten kom. Ännu satt Corneliusson på samma ställe, med blicken riktad åt samma håll. Ännu hade Falk ej lemnat sin plats i båten. Ingen af dem tycktes tänka på hemfärden. Onkel Herlefsson gick på andra sidan stugan, rökte och njöt af hafsluften, af hvilken han tycker sig
