utbrunnen, men genom de små fönsterrutorna föll ett svagt morgonskimmer.
Vi voro afskilda från hela den öfriga verlden, tyckte jag — några få människor på en liten klippa i hafvet, men kärlek och sorg hade hittat vägen äfven hit, och sorgen tagit största platsen för sig.
Det var dystra tankar, sådana som icke ofta taga fatt i mig, hvilket du väl vet. Jag ville skaka dem af mig och låta morgonluften blåsa jämvigt i sinnet, öppnade sakta dörren och trädde ut på klippan. Lika härlig solnedgången varit några timmar förut, lika skön var morgonrodnaden nu. Öfver vattnet låg ännu mörker, men åt landsidan brann luften öfver de mörka stenmassorna. Snart blänkte det till med ett skarpt ljus, och solen steg upp på klippornas tinnar. Ejdrar, tärnor och fiskmåsar väcktes, skakade vingarne och flögo snart under högljudt skrikande omkring det lilla Svartskär. Det var ingen fager fågelsång i lummiga löfträd, bredvid vajande sädesfält, eller trastens slag i furuskog; men det var ett kraftigt lif, som vaknade här i ensamheten, långt bort från människovimlet, midt bland bränningarna, mellan den höga himmelen och det djupa hafvet.
Det var hvad jag tänkte, och det samma sade Yngve Falk som helt oförmodadt stod vid min sida. Jag såg på hans ansigtsuttryck, huru