han njöt af den sköna morgonen. Hans blickar glänste, hans mun log, bröstet höjde sig, och hela den manliga skepnaden tycktes växa och fyllas af lifslust. Det var förbi med hans trumpenhet och tillbakadragenhet. Han var den som jag verkligen förmodat, att han kunde vara och äfven borde vara, men att jag just icke sade honom detta, förstår du väl.
Vårt samtal var långt och innehållsrikt, det kan jag säga dig, men något mera därom får du ej veta denna gång. Solen stod redan högt på himmelen, då onkel kom och sade, att den gamle fiskaren troligtvis vore mycket nära sitt slut. Döden var i närheten. Det hade jag glömt och jag fann det underligt, då jag såg den högblå himmelen med den klart strålande solen och kände både himmel och sol äfven i mitt sinne.
Jag reste mig för att gå in i stugan och märkte då först en stor segelbåt som höll på att lägga till vid den klippiga stranden. Var det en lotsbåt? Nej, den breda röda strimman i storseglet fans icke. Det var snarare en af dessa stora, klumpiga, däckade farkoster som nytjas vid makrillfångsten.
Ur båten skyndade en ung man, klädd hälften som sjöman, hälften som herreman. Med ett par raska språng var han ända vid stugdörren, der Corneliusson och Jakobina stodo och stirrade på honom med blickar som tycktes uttrycka stor
