och glad öfverraskning, men ej häller vara fria från förskräckelse. Den nykomne tog Corneliusson i ena handen och Jakobina i den andra och såg dem bägge trofast i ögonen.
»Jag tror jag skrämmer er!» utropade han, då ingen af de andra tycktes kunna öfvervinna det intryck, hans plötsliga uppträdande åstadkommit.
»Johannes! ... Du lefver då?» sade Jakobina. Det var alt hvad hon hade att säga för tillfället.
»Min käre, käre gut!» sade gamle Corneliusson, som fortfor att stirra på den unge mannen. Det var den såsom död ansedde styrmannen på Goda Hoppet. Sedan man väl hunnit öfvertyga sig, att han verkligen vore den lefvande Johannes, försäkrade fadern upprepade gånger sig vara »så mycket glad», men den glädjen tycktes dock, liksom Jakobinas lycksalighet, kunna undvara de flesta yttre tecken af tillfredsställelse. Det var ingen stormande fröjd, utan en mycket stillsam och tyst belåtenhet, men jag förmodar, att de ömma känslorna ej därför voro mindre starka. Det ligger ett visst svårmod hos detta skärgårdsfolk, till och med i dess lyckligaste ögonblick.
Emellertid måste styrmannen redogöra för sina och Goda Hoppets senaste öden. Briggen skulle, så vidt jag kunde förstå, in till Bredgrund.
