skjuta upp det egentliga bedömandet till några dagar efter första föreställningen?»
»Det märks nog», förklarade redaktören, »att doktorn inte är någon riktig tidningsman. Ingenting får uppskjutas. Tror doktorn, att jag sätter ringaste värde på teaterafdelningen? Visst inte! Hvad är konst? Barnsligheter bara! Men ser ni, allmänheten har sina anspråk, och de måste tillfredsställas, vore de också aldrig så dumma. Nu vill allmänheten redan första morgonen efter första föreställningen få veta något om det nya stycket, och det måste stå i bladet. Det vore just trefligt, om de andra skulle komma före Dagsljuset. Hvad skulle aktieegarne säga?».
»Men ...» vågade Elof invända.
»Inga men, om jag får be», afbröt redaktören. »Är doktorn för bekväm att komma hit på natten, så fins här tre hungriga notisjägare, som jag genast kan ta till. Inte beror det på hvad som skrifves, bara att det skrifves ... Se så, adjö med doktorn så länge!»
Elof teg och fortfor att efter hvarje första föreställning rusa till tidningsbyrån i en aflägsen stadsdel för att i flygande fläng skrifva ned sina intryck, hvilka skulle gälla för mogna omdömen, fotade på fullt »objektiva grunder».
»Är doktorn inte färdig än?» gnälde utgifvaren, då han vid midnattstid kom och lutade sig öfver den olycklige teateranmälarens manuskript.
