verkligen icke var första gången, som tankarne togo den vägen, men de hade aldrig dröjt så länge där eller arbetat med sådan värme. Midt under mina funderingar öfver den upptäckten, kom Paddyson svängande med stark fart ned till sin jakt, sprang om bord, ropade ett kort och vresigt »kast loss» och seglade af, utan att ens se åt Corneliussons båt, däri jag ännu satt.
Lycklig resa, tänkte jag och kände mig ganska upplifvad af den affärden, synnerligen då jag såg, att ingen af det öfriga sällskapet följde med. Ran sköt, som vanligt, god fart. Ju mer seglen aflägsnade sig, dess bättre kände jag mig till mods, och när de slutligen helt och hållet försvunno i skymningen, reste jag mig, drog ett djupt andetag som släpte in en god del frisk hafsluft i mina lungor och blåste bort ledsamma tankar.
Jag reste mig för att ändtligen gå in till den gamle fiskaren, men glömde det åter, då jag såg fröken Agda och Corneliusson komma ut från stugan, sätta sig på ett klippstycke och börja ett samtal. Jag satt alt för långt från dem för att deras ord skulle kunna hinna till mig, men jag tyckte mig dock märka, att samtalet rörde sig omkring något mycket allvarligt, hvilket helt och hållet sysselsatte dem. Den unga damen såg med ett så innerligt deltagande på den gamle fiskaren, och i hennes anletsdrag låg ett så
