hjärtegodt uttryck. Aldrig förr hade jag sett henne sådan. Förut hade jag funnit något stolt och högdraget i hennes skönhet, något som höll på afstånd, som till och med afskrämde; men nu var der idel godhet, människovänlighet, medkänsla, med ett ord något högst tilldragande.
Jag blef sittande i båten och riktade mina blickar ständigt västerut. Det var en vacker aftonhimmel, men hvad jag fann ännu vackrare, det var ett ungt kvinnohufvud, en skön och lefvande camée som tecknade sig med de ädlaste linier och verkade i den mildaste färg mot den glödande luften, ett mästerverk på guldgrund. Detta hufvud tillhörde icke Jakobina, det ljuslockiga naturbarnet.
Hvad kunde väl fröken Agda, den öfverlägsna, fint bildade kvinnan, hafva för hemlighet till samman med den gamle simple båtkarlen? Det var något som förvånade mig. Aldrig förr hade jag sett dem tala ett enda ord med hvarandra. Nu tycktes det som den gamle sjömannen skänkte Agda hela sitt förtroende.
Corneliusson hade alt från det vi började segla till samman visat mig mycken vänlighet, men något förtroende hade icke från hans sida, lika litet som från min, kommit i fråga. Han var tvärt om ganska sluten, så som detta kustfolk i allmänhet tyckes vara. Det enda han låtit undfalla sig eller, rättare, locka ur sig var på
