»Inte är det tid att sitta och läsa igenom manuskriptet. Skrif bara på och skicka rad efter rad till sätteriet. Tiden är dyrbar, skall jag säga doktorn, och revisorerna gnälla öfver gasräkningarna.»
Elof plågades och harmades. Han föraktade sig själf, som ej bröt dessa nesliga fjättrar. Men de fem hundra kronorna voro hans enda fasta inkomst, och dessutom egde han icke styrka att afstå från det kostnadsfria tillträdet till teatersalongerna, kanske ej häller från tillfälle att ha sitt ord med i laget. Visserligen litade han själf icke mer på det ordet och fruktade, att ej häller någon annan gjorde det, och likväl tyckte han det vara omöjligt att lemna det från sig.
»Ha ni läst hvad den där fånen Bäck skref i morse?» hette det bland skådespelarne. »En sådan idiot som berömmer Berta Lundson och ger Alina Frank ovett. Och hvad säger han om Sardou! Just de där klena scenerna, som vi tycka vara så fördömdt tråkiga, berömmer han, men de som det är piff uti halkas öfver eller klandras. Och en sådan åsna skall sitta till doms öfver oss!»
»Nå ja, småstadsbo, förläst upsalamagister!»
»Uppblåst af fåfänga!»
»Lika okunnig som oförskämd!»
Under det sådant yttrades i konstnärernas lag, gick Elof fram och tillbaka i sitt rum i förskräcklig oro öfver hvad han skrifvit natten förut.
