Sida:Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan.djvu/220

Den här sidan har korrekturlästs
206
BLAND BRÄNNINGAR.

gamle sjuke fiskaren, till och med glömt hans vackra dotter, för hvilken jag dock ännu få timmar förut känt så stort deltagande. Du frågar troligtvis, om jag varit kär i den sköna Jakobina. Hvad vet jag? För den känslan har jag verkligen icke gjort mig så noga reda. Jag fann henne enkel och sann, på samma gång som vacker och naturfrisk, och detta var för mig något ovanligt. Jag svärmade kanske något litet för henne, hvaråt du naturligtvis skrattar, ty det måste gå öfver vanligt stockholmsförstånd. Jag kände då icke ännu hvad jag nu vet, att Jakobina hade en fästman, unge Corneliusson, styrmannen på Goda Hoppet.

Emellertid tänkte jag icke längre på fiskarens dotter, lika litet som på honom själf. Jag gick icke in i stugan, utan ströfvade omkring på skäret hela natten, största delen af tiden utanför stugans fönster. Det var en tämligen mörk natt. På långt håll blänkte Sälö fyr. Rundt omkring mig såg jag endast det svarta vattnet. Vågorna skvalpade mot klippan, och på andra sidan hördes bränningarnas väldiga brus, enformigt, söfvande, men som förde mig vaken in i drömmarnes land. Huru härligt, drömde jag, att bo här pa skäret, långt bort från alt dumt glitter, fals och flärd, fri från bullret af skvallrande tungor, orörd af »konvenansens fordringar», ensam med sina egna tankar och med ett älskadt väsen.