Då först kan man finna sig själf och möjligtvis leta ut meningen med sin närvaro på jorden.
Då och då kastade jag en blick genom det lilla fönstret. Eld fladdrade på spiseln. Jag såg tydligt alla föremål där inne, men mina ögon fäste sig vid blott ett enda, och detta tycktes mig vara det som långt mer än spiselelden upplyste det torftiga rummet och gjorde det till ett strålande praktrum. Det var icke fiskarens dödsbädd jag såg, icke den vackra Jakobina, utan Agda, som nu satt, såsom tröstens människovordne genius, bredvid den sorgsna skärgårdsflickan, liksom hon förut på aftonen uppfylt samma sändning hos den bekymrade båtföraren. Det var en syn, som jag aldrig glömmer.
Jag satte mig utanför stugan och blef där sittande under den återstående delen af natten, med blickarne hela tiden riktade på den vackra gruppen inne i rummet och med tankarne på huru innehållsrikt lifvet kunde vara just här i ensamheten.
Det vardt slutligen mörkt i stugan, men morgonen bröt fram. Jag såg Agda träda ut på klippan och vända sina blickar mot den uppgående solen, hvilken hon tycktes tillbedja. Den vaknade naturen jublade. Jag nalkades den sköna soldyrkerskan, och i hennes blickar lyste det vackraste solljuset hvilket i mig fann en andäktig tillbedjare. Så började ett samtal utan alla
