onödiga inledningar, men jag tror nästan ändock att vi först talade om väderleken. Det lär aldrig kunna undvikas mellan bildade människor, äfven om de träffas på en klippa i hafvet.
Sällan har man dock kanske så stor anledning, som den morgonen, att tala om väder och vind, solsken och vacker luft, och det var endast inledningen till ett mycket allvarligt samtal, ett samtal af helt annat slag än i badgästernas sällskapssal. Omgifningarna voro också helt annorlunda. Bland bränningarna hade två menniskor funnit hvarandra, sedan de först i lång tid gått främmande, den ena för den andra, i nästan dagligt umgänge i sällskapslifvet.
Men kom icke och begär, att jag skall för dig redogöra för vårt samtal den morgonen på Svartskär. Sannerligen jag kunde göra det, äfven om jag ville, och jag vill ej heller, ty orden skulle vanhelgas af att nedskrifvas, tycker jag. Må det vara dig nog att veta, att den morgonstunden var den härligaste jag någonsin upplefvat. Och så kunde jag glädja mig åt andras lycka, när den som död ansedde styrmannen på Goda Hoppet kom och visade, att han lefde och vore nära att varda befälhafvare på den af honom räddade briggen samt färdig att gifta sig med Jakobina. Sorgen var för mig mindre fattlig, men jag kände medlidande med Jakobina, då hon stod rådlös vid faderns likbår. Äfven då var
