Han längtade efter aftonen för att få se stycket för andra gången, men fruktade dock detta återseende. Han skulle då kanske få ögonen öppna för hvad han icke sett första gången, men nu kunde han ej göra om sin redan tryckta recension.
På sådant rufvade hans tankar ständigt. Han hade aldrig någon ro. Men han meddelade sig icke åt någon. Då han på operakafét sammanträffade med gamla upsalakamrater och talet föll på teatern, satt han tyst och smuttade på sitt glas, under det han upmärksamt lyssnade till hvad de andra yttrade. Af den forna säkerheten fans ingenting kvar.
»Bäck sitter och leker djupsinnig», hette det sedan bland kamraterna, »men det är väl inte så långt till botten. Hans recensioner äro inga mästerverk.»
»Men ärliga äro de», invände någon.
»De äro ofantligt mycket bättre nu än i fjol», tillade en annan. »Bäck har godt hufvud, det veta vi ju.»
»Präktig pojke för öfrigt!»
——————
II.
En dag mötte Elof en upsalakamrat, som
skrifvit ett teaterstycke, hvilket uppförts aftonen
