mot Ryssland, för folkets skull han slagit österrikarne i Italien o. s. v.
Grandforts raseri fann inga uttrycksmedel. Det var under hans värdighet att slåss med en frukthandlare, en som hvarje morgon drog hem en kärra grönsaker, en mycket simpel karl, men nog hade han önskat kunna ränna en värja genom den karlen för att dermed visa, huru frisinnad han själf vore.
Skulle han säga upp Moreau? Det hade den lumpne kejsarvännen naturligtvis förtjänat, men boden vore icke så lätt att hyra ut. Rue Carnot är just ingen handelsgata. Hvilken harm dock, att nödgas i sitt eget hus hysa en bonapartist! Grandfort gick till sin vän Darimon, hvilken förde honom tillsamman med Emile Ollivier och med Hénon, och Grandfort lättade sitt hjärta i skötet af dessa tre bland fem-manna-motståndet under kejsardömet. Emile Ollivier var icke minister då ännu. Han var endast oppositionsman, en af de mest populära, om ej hos massan, dock hos de »liberala» af samma slag som konstnären Grandfort.
Alt det där drog i snabb fart fram för mitt minne, under det jag stod och betraktade den till sitt yttre så fullständigt förändrade fader Moreau, som stödde sig mot sitt gevär och borrade de hemskt lysande blickarne in i mig.
