qvar i Bon Marché eller kanske han nu öfvertagit Petit-Saint-Thomas?
»Åh, ba! ... Hvem tänker på Petit-Saint-Thomas eller andra kalikåhelgon nu för tiden? Tala inte med mig om Léon. Han är åt helvete.»
»Förlåt mig, fader Moreau! Jag viste inte ... jag förmodar att han gjort tjänst mot tyskarne.»
»Ja för tusan, men också mot fransmännen. Han är med rojalisterna, den lymmeln.»
Jag ville så fort som möjligt lemna ett så sorgligt ämne och frågade därför efter Grandfort, Moreaus husvärd.
Men det var att hoppa ur askan i elden. Moreau fick ett anfall af raseri, som jag trodde skulle göra slut på honom eller på mig, ty det såg ut som ville han kasta sig öfver mig och skyndsamt taga mig af daga.
»Grandfort!» vrålade han. »Den erkeskurken! Herr Grandfort (han lade synnerlig vigt på ordet »herr») kunde icke lefva utan sina kamrater, de fina patronerne, och dem han har sökt upp i Versailles. Finge jag bara tag i honom! ... Men han aktar sig nog för att komma tillbaka. Vi ha dock hans hustru och den kära mademoiselle Constance, som sluppit ur klostret, men icke skall slippa från kommunen. Det är vår gisslan. Ser ni, medborgare, det är andra tider nu, än då ni kom och köpte päron hos oss. Nu är det folket som skall ta vara på sina rättigheter, och det
