»Inte var det någon anläggning.»
»Vet ni det bättre än jag kanske, som då låg på Marsfältet? Stor tack, medborgare, men jag vill för gammal bekantskaps skull råda er att inte ta rojalisterna i försvar.»
Jag skrattade åt den vänliga varningen och hade nog fått svårt för att uppspåra några rojalister. Då jag icke fick gå förbi krutmagasinet, hvars röda fana på taket jag icke trott skulle betyda mera krut är den röda fanan på fältlasarettet och den röda fanan på Luxembourgpalatset, gick jag bort åt den gallerport, hvarigenom man kommer åt Rue Saufflot. Jag ville se, huru den röda fanan tog sig ut öfver Panthéons kupol.
⁎
Veckorna gingo. Jag var än i Paris, än i Versailles. Jag bevittnade skådespel af olika slag. Jag satt i Theatre Français, midt bland kommunens mycket guldgalonerade officerare och fröjdade mig åt Got, som var ständigt samme store konstnär, antingen han spelade för kejsarehofvet eller för åskådare af hvilka nio tiondelar hade »rekvirerat» sina platser och då en fullsatt salong ofta inbragte endast femtio francs i teaterkassan. Jag trängdes med samma officerare i teaterns foyer vid foten af Voltaires bildstod.
