Sida:Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan.djvu/250

Den här sidan har korrekturlästs
236
RÖDA FANAN.

Jag bodde i Hôtel du Louvre, nästan ensam. Till mitt förfogande hade jag där ett halft dussin uppassare, men de voro också de enda i hela gästhuset, tycktes det. I matsalen fans icke mat och ej häller några som ville äta. I läsesalen fans intet att läsa och ej heller några som frågade efter att läsa. Utanför hotellet, under Rivolis arkader, köpte jag hvar morgon Père Duchêne, Le fils du Père Duchêne, Le Mot d’ Ordre, Le Rappel o. s. v., och det hade jag till ersättning för hvad jag saknade i läsesalen. De som sålde tidningarna gingo i trasiga uniformer, och geväret hängde öfver skuldran.

Gamla vänner söktes, men funnos sällan. Skandinaverne voro nästan bortblåsta.

Kommunarderne voro aldrig besvärliga för mig. Jag kom och gick alldeles efter behag, utan att någon oroade mig. Visserligen tillbakavisades jag ofta, då jag ville taga barrikadbyggeriet och andra »institutioner» närmare i betraktande, men mig vederfors aldrig något ondt.

Ofta tänkte jag på den till krigsman förvandlade frukthandlaren och likaledes på familjen Grandfort, men då jag skulle besöka Rue Carnot, kom alltid något hinder emellan. Och slutligen kom bataljveckan, då jag hade helt annat att tänka på än att gå och söka gamla bekanta. Då smattrade gevärssalvorna i hvart gathörn, då rasade lågorna till höger och vänster.