portarne slogos igen. Jag vände min uppmärksamhet åt annat håll.
Efter en fjärdedels timme hörde jag en gevärssalva, hvilken skrälde i öronen på mig, liksom hade den afskjutits alldeles i grannskapet.
»Hvad, slåss man här nu igen?»
»Åh, nej, man bara skjuter fångar där inne på kaserngården.»
Det var det svar jag fick på min fråga, ett likgiltigt svar, med kanske en liten tillsats af belåtenhet öfver att vara af med åtminstone ännu ett hundratal af kommunarderne.
⁎
Dagen därefter gick jag åter genom Luxembourgparken. Solen sken lika vackert. Blommorna doftade lika skönt. Trastarne hade ej ännu upphört att sjunga. Den här gången hörde jag icke någon kanonad. Ingen kommunard häjdade mig. Ambulansbarackerna voro ännu kvar, men krutmagasinet hade försvunnit.
Jag kom ut på Rue d’Assas och vek af in i Rue Carnot. Husen sågo illa medfarna ut, med trasiga fönster, remnor och hål i murarne. Det förvånade mig, ty jag hade aldrig hört omtalas, att granaterna hunnit den stadsdelen. En granat hade visserligen fallit i Luxembourgparken, men det var blott ett enstaka exemplar.
