vakttjänsten, talade ständigt om att göra utfall mot tyskarne, kritiserade Trochu och ryckte på skuldrorna åt Gambetta. De hade samlat stora förråd af lifsmedel i sina hem och lefde i det längsta så som det anstod dem, måttligt njutande af godt vin och tämligen dräglig mat. De »röda» deremot hade ingenting annat än den knappa aflöningen såsom nationalgardister, och denna drucko de upp i dåligt vin och förödande konjak. De voro mera djur än menniskor.
Fader Moreau, förut så nykter och ordentlig, drack nu lika mycket som kamraterna. Han var så god fosterlandsvän, att han ständigt gjorde tjänst på vallarna och ständigt gick i rus. Han kritiserade Trochu ännu skarpare och gaf snart Gambetta på båten — under ballongen. Hvarför skulle Gambetta fly från dem?
Så kom freden, och snart därefter kommunen. Grandfort ansåg sig icke säker bland »packet», utan flydde till Versailles. Fader Moreau vardt en af kommunens ifrigaste anhängare, drack så ofta han kom öfver något mer eller mindre drickbart, höll tal i klubbarne, förbannade sonen, talade illa om dottern, lät hustrun sitta ensam i den tomma boden och hotade att vid första tillfälle sätta eld på Grandforts, den fördömde aristokratens, prålande hotel. Det var endast kapten Alphonse som kunde förmå honom att icke göra
