Skådespelerskans ansigte var visserligen något blekt, när det ej täcktes af teatersminket, men den matta, i och för sig ingalunda obehagliga färgen gjorde glansen i hennes stora, i obestämda skiftningar strålande ögon ännu mera förförisk. Det var ett par underliga ögon, tyckte Elof, ty de kunde på ovanligt kort stund uttrycka mycket olika sinnesstämningar.
»Ett par mycket användbara teaterögon», sade Elof något spefullt till Albin Berg.
Fröken Franks ögon strålade denna afton mer än vanligt af glad välvilja och munter belåtenhet. Då och då glänste de till med riktigt uppsluppen ysterhet, och den som hälsades af en sådan blick, kände sig lika öfverdådigt glad, men Elof vände sig bort, trogen sin föresats att vara på sin vakt. Han ville icke elektriseras af skådespelerskans teaterögon.
Hennes fina, något tunna läppar och en ofta återkommande svag ryckning i munvinkeln öfverensstämde med blickens växlande uttryck. Den munnen kunde intaga genom det ljufvaste, mest innerligt öfvertygande leende, men hade också uttryck för spotskt hån eller kall likgiltighet. För tillfället hade det vackra leendet sin plats där.
Det mörka håret låg naturligtvis långt ned mot ögonen och dolde pannan, men Elof, som åter betraktade den sköna kvinnan — han kunde icke undgå att å nyo vända sina blickar till
