Sida:Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan.djvu/32

Den här sidan har korrekturlästs
18
ALINA FRANK.

långt därifrån. Men hon räckte honom handen helt okonstladt, såg på honom med muntert strålande blick och log frimodigt.

»Doktorn och jag känna nog hvarandra», sade hon med sitt mest musikaliska uttryck. »Inte behöfs några ceremonier oss emellan.»

Elof bet sig i läppen, bockade sig och rodnade något.

»Ser du», hviskade en äldre skådespelerska till en yngre, »Alina häller redan på att tämja odjuret.»

»Först och främst måste jag upplysa fröken», yttrade Elof med en röst, som han själf, till sin stora förargelse, märkte vara något osäker, »att jag als inte är doktor.»

»Säger doktorn det», utropade skådespelerskan, och leendet öfvergick till ett kort, klingande skratt.

Hvad hennes skratt var intagande, tyckte Elof, men han ville ej låta intaga sig. Han såg henne lugnt och stadigt i ögonen.

»Doktor eller inte», fortfor Alina Frank, »så visar ni ju lifligt deltagande för teatern. Det är hufvudsaken för mig. Ni skrifver mycket om teatern, och det är just hvad som intresserar mig. Jag läser edra artiklar med stort nöje.»

»Alltid?» sporde Elof, som började öfvervinna sin förlägenhet, och hans ögon mötte ännu en gång stadigt hennes blick.