Det var verkligen en fägnad att se på henne. Men Elof ansag sig böra vara försigtig. Kanske att hon endast gäckades med honom.
»Hm! Mer och mindre förstås», svarade Alina Frank och skrattade åter. »Men också då jag inte tycker riktigt om hvad ni skrifver — ja, sådant händer — läser jag det med aktning för den allvarliga öfvertygelsen.»
Hon vill bestämdt fånga mig, tänkte Elof, hvilken altjämt var på sin vakt och trodde sig böra vara mycket misstrogen.
»Ja», fortfor hon, under det Elof uppmärksamt betraktade det växlande uttrycket i hennes ansigte, »jag hyser aktning för edra yttranden, äfven då de varit som strängast mot mig.»
»Inte stränga, bara rättvisa», försäkrade Elof.
»Rättvis har ni inte alltid varit mot mig», invände Alina. »Hvarför? ... Det fins de som påstå, att ni tagit intryck af andra. Sådant händer nog, men inte vill jag tro det om er. Ni menar nog ärligt ... Gör ni inte?»
»Jag tackar för edra goda tankar om mig», sade Elof något stelt, »men protesterar mot edra uttryck, och ...»
»Ack, käre doktor», afbröt skådespelerskan, men häjdades af värden, som kom med ett långt släptåg af skådespelare och skådespelerskor, unga och gamla, fula och vackra, men alla vid det mest strålande lynne.
