småningom öfvergifva. Han vore ju i ett högst älskvärdt sällskap, bland bildade och angenäma personer. Icke kunde han sitta och vara stel. Det hade varit taktlöst. Han svarade på uppmaningarna och uppmanade själf andra att med honom tömma ett glas. För hvarje nytt märkte han att han vardt alt skarpsyntare i konstförhållandena. Hans gamla missmod var stadt på flykt. Det rätta modet infann sig.
Detta vågade han till och med antyda för sin sköna granne, med hvilken han slutligen kom i ett så intressant samtal, att han ej riktigt fattade hvad värden egentligen yttrade, då han föreslog skålen för alla dem som medverkat till den lyckade föreställningen af hans nya stycke.
»Albin är god talare», sade Alina till Elof.
Denne erfor en känsla af obehag, då han hörde skådespelerskan nämna författaren med dennes förnamn. Han sökte arbeta sig från det intrycket, som han nog insåg vara oberättigadt, men det lyckades ej förr än han med ett glas iskyld champagne sköljt ned obehaget.
Emellertid fortsattes samtalet mellan Elof och Alina. Med hvilken värme talade icke hon om teatern och äfven med hvilken sakkännedom!
Men då Elof förde samtalet in på ett annat område, fick han endast korta svar eller inga als. Alina tycktes ej längre vara med.
