»Vet ni hvad», förklarade hon slutligen, »det där intresserar mig inte det ringaste».
»Literatur måtte väl då intressera er?» invände Elof.
»Inte mycket, knapt dramatisk literatur, så vida det inte är en roll jag skall lära mig eller en recension, som inte är alt för orättvis. Det är scenen som har intresse för mig, sättet att framställa ett dramatiskt arbete. Det är ju bara detta som är lefvande. Alt annat är blott den den döda bokstafven.»
»Tycker ni inte om en vacker tafla?»
»Målning säger mig rakt ingenting.»
»Inte en gång Rafaels taflor eller Michaelangelos fresker?»
»Dem har jag aldrig sett, och inte ni häller, skulle jag tro ... Hvarför talar ni om det ni aldrig gjort bekantskap med, bara läst om? ... Jag var i Paris i fjol, och man plågade mig hvar dag med att jag borde gå upp i Louvre och se galleriet. Hvad skulle jag göra där? Jag såg Sarah Bernhardt, Reichemberg, Pasca och andra som jag kunde lära något af, många mästare på scenen, såsom Got och Delaunay. Dem skulle ni se, och så skulle ni gå i lära hos Francisque Sarcey. Ursäkta att jag säger det, men det skulle göra er godt.»
Alina talade allvarsamt, men vid de sista orden såg hon på Elof med sina mest förföriska
