uttryck, glada ansigten, skrattsalvor. Men för Elof och Alina gick alt detta virrvarr förloradt. De voro fortfarande fördjupade i så lifligt samtal, att de icke gåfvo akt på omgifningen.
Klockan slog tre. Värden skulle just gifva tecken till uppbrott, då den gamle komikern reste sig och höll festtalet till teaterförfattarens ära. Skålen dracks med jubel.
»Femti fulla hus!» skrek förste älskaren.
»Och femti fulla älskare!» tillade den store tragikern.
»Nu sköt du bom, gamle Menelaus!» skrattade förste älskaren och omfamnade tragikern.
Man tågade in i salongen för att dricka kaffe. Nästan alla gästerna hade två aftnar å rad varit i verksamhet på teatern, sedan de förut under lång tid haft repetition hvarje förmiddag och på kvällarne spelat i andra stycken. De sågo likväl icke ansträngda ut. De voro skämtsamma vid kaffet, kvicka vid likören. Elof hade ej häller någonsin förr känt sig så upplifvad.
»Det är ändå en rätt hygglig karl, den där mästermannen», hviskade en af skådespelarne till en kamrat.
»Ja, ser du, han har inte bilan med sig.»
»Se purpurskyn vid österns bryn», gnolade en af sällskapet. »Morgonrodnaden tittar in.»
»Klockan tio ha vi repetition på Pailleron.»
»Nu är hon half fem. Det blir lagom.»
