Elof ville vara ensam med sina tankar, vände den nye vännen ryggen och fortsatte vägen, irrade länge omkring och kom hem klockan åtta.
Dagen därpå kunde han icke tänka på annat än sitt sammanträffande med skådespelerskan. Likadant var förhållandet de följande dagarne. Alina Frank uppfylde alla hans tankar. Alt var så ljust omkring honom och inom honom. Alla sågo bra ut, men ingen så bra som ... han viste väl hvem!
Alla voro kvicka, både på operakafét, tidningsbyrån och hvart han kom, men ingen på långt när så intressant som hon! Han nickade gladt åt alla bekanta, tryckte deras händer och sade dem vänliga ord.
Han öfverlemnade sig utan motstånd åt en känsla, som förut varit honom främmande, ty ett och annat litet tycke för den eller den unga flickan kunde ej på långt när jämföras med hvad han nu kände.
Nu var det något djupt och alt uppfyllande, en oändlig fröjd och härlighet. Och likväl kom det stunder, då Elof öfverfölls af den tanken, att hvad han nu erfor borde bekämpas, rent af underkufvas. Han fruktade för sin själfständighet ... Och recensionerna! ... Åh, han skulle nog, tänkte han, bibehålla sin stränga opartiskhet, då han satt i teatersalongen och såg genom kritikens synglas.
——————
