Så lät det bland Alinas kamrater, ehuru de i grund och botten icke kunde neka henne sin aktning.
»Har du gifvit akt på hvilket dyrbart armband Alina har i afton?» hviskade en af väninnorna. »Det var gömdt i den där präktiga buketten af hvita törnrosor, som man bar in i hennes klädloge i går afton. En ståtlig present min sann af Adamson.»
»Sådan narr!» utropade Elof, som hört den något högljudda hviskningen.
»Sa’ doktorn något?» frågade en herre vid hans sida.
Elof försäkrade, att han icke sagt något.
Aldrig hade han tänkt på att gifva Alina några skänker, ej ens en blombukett. Han hade icke någon enda gång deltagit i teatersalongens handklappningar. Sådana bifallsyttringar passade icke för en konstgranskare, brukade han säga.
Men nu skulle han få följa henne ett stycke på vägen, kanske ända hem.
Elof betogs af en plötslig oro. Han kunde icke få ned en enda bit af den läckra supén, och då kungl. teaterdirektören, som befann sig bland gästerna, anhöll att få dricka ett glas med doktorn, spilde Elof glasets halfva innehåll på direktören och andra hälften på sig själf. Direktören skrattade mycket vänligt åt den »lilla olyckan».
