»Nu smyga vi oss bort», hviskade Alina. »Alla tänka på hjärpen och ingen på oss.»
Oron försvann, och Elof smög sig så häftigt ur salen, att han slog om kull tre eller fyra stolar innan han kom till dörren. Alla sågo förvånade efter den bortilande.
»De fina vinerna äro förrädiska», sade teaterdirektören.
Snart voro Alina och Elof på gatan.
»Åh, så lustigt!» utropade hon och fattade hans arm. »Nu tror man bestämdt, att ni enleverat mig. Det stöter på äfventyr, och ändå äfventyrligare är väl, att det är jag som enleverat er.»
Hennes skratt klingade friskt och hjärtligt. Men plötsligt tillade hon helt allvarsamt:
»Bara inte Adamson känner sig stött öfver mitt hastiga försvinnande!»
»Skulle det oroa er?» frågade Elof, själf åter ganska orolig.
»Hm, man bör väl vara vänlig mot dem, som själfva äro så vänliga.»
»Och ge så dyrbara presenter», anmärkte Elof något spetsigt, kanske också litet harmset.
»Riktigt utmärkta», sade Alina, hvilken icke tycktes hafva gifvit akt på sin följeslagares mindre vänliga ton. »För öfrigt äro Adamson och hans fru visst inte de enda som visa mig vänlighet.»
