»Emedan jag har annat tillfälle att uttrycka min beundran för ert konstnärskap», förklarade Elof.
»Det tillfället begagnar ni just inte mycket», utbrast Alina. »Ni menar väl med mig, säger ni, och jag tror det. Redan första gången vi träffades sade jag er det. Men nog kunde ni sysselsätta er litet mera med mitt spel. Det är grufligt knapphändigt, hvad ni skrifver om mig, nu för tiden ännu mer än förr. Klandra mig gärna, men tig inte i hjäl mig.»
Alina yttrade detta med, såsom det tycktes, verklig rörelse. Elof kände huru hennes arm darrade. Det slog honom plötsligt, att hon kanske hade rätt. Sedan han gjort hennes personliga bekantskap, hade han verkligen med större försigtighet och därför med mera knapphet uttalat sig om hennes spel. Förut hade han ej sällan klandrat detta. Nu undvek han att fälla något bestämdt omdöme.
Skulle hans omutliga åstundan att vara rättvis nu mera ha gifvit med sig?
Ingalunda! Så besvarade han själf inom sig det spörsmålet. Han hade kommit till den öfvertygelsen, att han förut icke varit fullt rättvis mot Alina Frank, hvilken dock vore en så högt begåfvad och allvarligt sträfvande konstnärinna. Sedan han börjat tänka öfver den saken, hade han ännu noggrannare studerat hennes uppfattning och framställning af olika karaktärer och
