som kunde förstå henne och hyste deltagande för hennes sträfvan. Hon kände sig lycklig.
Elof var kanske ännu lyckligare. Huru sällsamt intagande, öfver all beskrifning älskvärd hade han icke funnit denna för honom förut likgiltiga, nästan motbjudande Alina Frank! Han gaf sig helt åt stundens tjusning, talade varmt, lifligt och innerligt. Hon log och svarade gladt och obesväradt, men förstod alltid att leda samtalet till baka till dess utgångspunkt — hennes roller.
Elof vände sig till kvinnan, men möttes af konstnärinnan. Det sårade honom först, men sedan insåg han hvilken fin takt låg däruti, att på detta vis, så att säga, föra teatern med sig till »chaperon».
Slutligen stannade de utanför Alinas port. Hon räckte Elof handen till afsked, och han höll den några ögonblick kvar i sin hand samt tryckte den lidelsefullt, utan att hon visade något missnöje. Men så ryckte hon sig plötsligt lös, bjöd honom vänligt och gladt god natt och slog igen porten.
Fördömda port! Det var Elofs första tanke, då Alina försvunnit. Så gick han med spänstiga och hastiga steg raka vägen hem.
Dagen därefter mötte han en bekant, som småleende lyckönskade honom till hans »eröfring».
