obekant, och han hade börjat finna, att de i det dagliga lifvet kunna vara ganska enkla och vanliga människor; men de föremål med hvilka de omgifva sig i sina hem måste dock, trodde han ännu, i mycket skilja sig från andra människors.
Men nu inträdde han i ett enkelt möbleradt förmak. En stor väggspegel, en kåsös, ett par fåtöljer, några stolar, ett bord midt på golfvet under en liten taklampa och ett litet skrifbord i vrån vid ena fönstret. Det var alt, utan tecken till öfverdrifter, icke ett spår af dårskap, bara borgerligt, alt för borgerligt, tyckte Elof. Något bokskåp syntes ej till, ej ens en liten bokhylla, inga böcker för öfrigt häller, men på det lilla skrifbordet lågo några manuskript, af hvilka ett par ganska digra, i kvarthäften med blått pappersomslag. Det var alt som kunde upptäckas af literatur.
Af konst märktes ej häller något. Inga taflor prydde de allvarsamma, i hel mörk ton hållna väggarne. Men på ett högt staffli i ett hörn stod ett fotografiporträtt i naturlig storlek. Det var ett mansporträtt, något som genast föreföll Elof mindre passande, utan att han dock kunde hänföra det till det dåraktiga eller ens till det konstnärligt öfverdrifna. Han fann snart, att det vore bilden af en utländsk skådespelare med verldsbekant namn.
