Plötsligt hade både poesin och konsten kommit in i rummet. Alina räckte honom handen och bad med vänlig öppenhet honom vara välkommen. Hon syntes icke förvånad öfver hans besök.
Detta okonstlade mottagande jagade också genast bort Elofs oro, och äfven om hjärtat klappade hastigare än vanligt, när han tog plats i kåsösen och Alina satte sig pa en stol midt emot honom och betraktade honom med sitt bedårande leende, så var detta icke annat än en högst behaglig känsla, och han kände sig icke längre förvirrad. Om han ännu tyckte sig något öfverraskad, var det blott en följd af att hans föreställning om en skådespelerskas hem varit så föga öfverensstämmande med hvad verkligheten nu lärde honom.
Snart voro Alina och hennes gäst midt i ett lifligt samtal. Elof ville tala hälst om henne själf. Ämnet var för honom det käraste, och det tycktes ej häller för Alina vara motbjudande.
Hon var ganska meddelsam den dagen, talade öppet om sin fattiga barndom i Pipersgränd på Kungsholmen, sina år i folkskolan och vid balletskolan samt sin första ungdom i kunglige teaterns elevskola, nämde om en oförmodad debut som icke följdes af någon anställning vid den kungliga scenen samt huru hon lemnade den scenen och firade triumfer i landsorten.
