»Till all lycka», återtog hon, »räckte den där tråkiga tiden inte länge. Jag for från Upsala och mina docenter ...»
»Som naturligtvis voro alla tre kära i er», anmärkte Elof, »och kände sig förtviflade öfver er bortresa.»
»Mycket möjligt», medgaf Alina i bästa lynne, »men det bekymrade mig rakt inte. Jag for till Finland. Det är ett härligt land. I Helsingfors förstår man att uppskatta konsten och konstnärerna. Och sådant sällskapslif se’n!»
»Och friarne?» sporde Elof, ännu en gång lika litet passande som förut, efter hvad han inom sig medgaf.
»De saknades visst inte», förklarade Alina mycket okonstladt. »Bland andra kom också en rik och förnäm ryss, som ville göra mig till furstinna och sätta mig i säkerhet på sina gods någonstädes bort om Moskwa. Merci, mon prince, sa’ jag och vände ryssen ryggen.»
»Ni stannade länge i Helsingfors?»
»Ett par år. Så ledsnade jag och längtade till kunglige teatern i Stockholm. Jag tror, att jag var på fullt allvar omtyckt i Helsingfors, men inte kunde jag stanna där för beständigt. När jag reste, sjöngo studenterna för mig, och man hade tryckt verser till min ära. Min hytt var fyld af blommor, och otaliga lagerkransar förärades mig.»
