Sida:Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan.djvu/67

Den här sidan har korrekturlästs
53
ALINA FRANK.

alle samman, förklarade han, både herrar och damer, och Alina Frank utgjorde visst icke något undantag.

Elof förargade sig åt Maléns försmädliga leende, men kände sig ej mycket bättre till mods öfver grosshandlarens, fabrikörens och direktörens närgångna beundran, hvilken de ingalunda sökte dölja, om de ock stundom tycktes känna sig besvärade af Elofs närhet.

Småningom utrymdes förstugan, och salongen fyldes. Ett gladt sorl hördes öfver alt. Alla pratade och skrattade på samma gång. Salongen var i god stämning. Man väntade sig en intressant afton. Orkestern hörde man naturligtvis icke på.

På nedre parkett voro de vanliga »habituéerne» på sin post. Med ryggen mot orkestern, mönstrade de den öfriga salongen. Där syntes såsom vanligt direktör Barmans höga panna bredvid den kände majorens högresta och manliga figur och den ej mindre bekante kaptenens skäggrika, sydländskt mörka anlete. Där stodo den ständigt glade, älskvärde gentlemannen-agenten, den oförbränlige vikomten i all sin tjusande prydlighet, den melankoliskt leende militärfiskalen, den dramatiskt vänlige bankkassören, den ofvan nämde ständigt påpasslige privatkritikern, ett dussin af societetens unga garde och de andra kunderne af första klassen.