Alina spelade grande dame, var lika utmärkt i tolkandet af den finhet i sätt och ton, hvilken kännetecknade den förnäma kvinnan, som hon visade hennes stolta sinnelag och högdragna hållning.
Det var en »grandezza» af bästa slag.
»Nog är det besynnerligt», hviskade en af Elofs grannar, »att aktriser af lägsta börd ofta lyckas bäst i riktigt förnäma roller.»
Elof visade sig otålig öfver yttrandet. Hvad bekymrade honom Alinas börd? I den förnämhet hon framstälde på scenen låg verklig natur. Så förnäm vore Alina Frank utan tvifvel i sitt innersta väsen, hon må vara kommen af aldrig så simpelt folk. Det var sig själf hon framstälde på scenen. Elof viste det.
Men denna grande dame var också en stor intrigante. Äfven däruti lyckades skådespelerskan förträffligt. Med förnämheten och det stolta sinnelaget förenade sig stor skicklighet i att smida ränker.
»Det kan ändå inte vara hennes natur», sade Elof till sig själf. Men så satt han och tänkte på den saken, under det han fortfarande såg huru både förnämheten och användandet af listiga konstgrepp lika mästerligt återgåfvos af skådespelerskan.
Hufvudsumman vardt, att Elof greps af Alinas spel så som han aldrig förr känt sig gripen.
