Första akten var slutad. Handklappningar hördes från alla delar af salongen. Elof kunde, alldeles i strid med sin vana, ej motstå behofvet att genast visa hvilket intryck denna akt gjort på honom, och äfven han klappade händerna, hvilket ej händt sedan han i Upsala uttryckte sin förtjusning öfver fru Elfforss spel.
Alina infann sig såsom vanligt för att mottaga salongens hyllning. Hennes småleende var därvid både stolt och smekande, ett uttryck af att hon viste sig ha förtjänt bifallet, men också ett erkännande af, att hon stode på mycket vänlig fot med åskådarne. Ju varmare hon log, dess starkare vordo handklappningarna, och när de ändtligen afstannade, hördes åter det glada sorlet i salongen, ett säkert kännetecken på att åskådarne funno sig intresserade.
Barmans bukett kom i rätt tid in på scenen, men samtidigt inslungades tre eller fyra andra, ännu större buketter. Alina smålog å nyo, men vände icke sina blickar till den plats, där Barman alltid fans, utan snarare, tyckte han, åt det håll, där Elof öfvade sig i sina händers bruk.
Då såg Barman förskräckt ut. Skulle det verkligen vara sant, hvad man pratade om Alina Frank och tidningsmurfveln? Eller skulle Adamson, Ström eller någon okänd dyrkare af konsten och skönheten ämna besegra honom på fullt allvar? Han beslöt att skicka efter nya buketter,
