i underjorden. Han såg icke annat än stora, på ramar spända, groft och otydligt målade väfstycken, som drogos och buros fram och till baka af smutsiga arbetskarlar. Han hörde obegripliga lystringstecken och sträfva kommandorop. Öfver alt hojtande, ilande steg och klumpiga trampningar, bultningar, oro och bråk. I de mörka vrårna skymtade fantastiska skuggor.
Af det glada och njutningslystna, kvicka och förledande, ofta förföriskt skildrade lifvet mellan kulisserna såg han ingenting. Här var endast strängt arbete, mycket knogande och ifrig påpasslighet. Han fick en ganska känbar påstötning därom af ett par karlar som drogo fram en dekoration, för hvilken han stod i vägen. Elof höll på att komma på hufvudet in på den öppna delen af scenen, där regissören tog emot honom med ett par ögon, som tycktes saga:
»Hvad vill den där figuren här?»
Elof kände sig besvärad och viste ej hvart han skulle vända sig ... Ja så, åt det där hållet, fram i korridoren. Där vore foyern. Han kom in i ett stort väl, upplyst rum, där några herrar och damer sutto och läste tidningar. Alt var tyst.
Läsesalong?
Nej, det var »artisternas foyer», den enda foyer våra teatrar bestå sig. Konstnärerna kommo och gingo, men med försigtiga, nästan ljudlösa
