steg. De talade lågmält med hvarandra, togo en tidning, slogo sig ned och fördjupade sig i tidningens innehåll. Då och då kastade de en förvånad blick på den objudna gästen. De som kände honom närmare smålogo vänligt, räckte honom handen och återtogo sin läsning.
Ändtligen kom Alina från sin klädloge. Hon gick fram till Elof och visade ingen förvåning öfver att se honom i foyern. Det såg nästan ut såsom hade hon väntat honom.
Hon tryckte hans hand, skänkte honom en vänlig blick och med det af Elof nu mera väl kända intagande småleendet sade hon.
»Ni tyckte jag var bra? ... Inte sant? Jag såg, att ni klappade händerna. Det var första gången. Tack, käre vän!»
En ny handtryckning, fortsatt småleende och vänliga blickar.
Det låg uppriktig tacksamhet i Alinas ord och det sätt hvarmed hon uttryckte den.
Elof hade aldrig förr känt sig så lycklig.
»Men nu skall ni också vara fullt uppriktig», tillade skådespelerskan, »och göra mig uppmärksam på felen. Jag hade väl sådana också ... Säg rent ut! ... Inga fel?»
Hon såg gladt forskande på honom.
Nej, Elof hade icke kunnat finna några fel den gången. Det försäkrade han fullt uppriktigt.
För första gången kanske tyckte Alina, att
