hennes unge, uppriktige vän såg riktigt bra ut. »En vacker gosse», tänkte hon och sade det äfven sedan till en af kamraterna. »Och så intelligent!»
Nu tryckte hon åter hans hand med ovanlig värma, tog Elofs arm, gick med honom ett par slag öfver golfvet och såg honom smekande in i ögonen.
»Ge nu noga akt på mig i andra akten, där hertiginnan visar sig beherskad af ömmare känslor. Se uppmärksamt på mitt spel. Jag skall spela för er, bara för er. Kom igen efter aktens slut. Jag väntar er.»
Man ringde. Ännu en blick och en ny handtryckning. Elof begaf sig något hufvudyr till baka till salongen.
Alina skulle framställa den förändring, som försiggått med hertiginnan, då hon fattat verklig kärlek till den unge man, hvilken hon förut trott vara sin motståndare och mot hvilken hon då smidt sina ränker. Hon var nu öm och tilldragande, full af kärlek och sann i sin känsla, som slutligen öfvergick till häftig lidelse. Det var en intressant psykologisk karaktärsskildring af författaren, och skådespelerskans uppfattning däraf var otvifvelaktigt mycket riktig, tyckte Elof, som med spänd uppmärksamhet följde framställningen.
Han njöt af hvad han såg på scenen och likväl kände han sig icke fullt belåten med
