»Och det här skall vara bra, det?» hånskrattade Malén, som tycktes finna nöje i att med det skrattet vända sig särskildt till Elof.
Denne gaf honom en föga vänlig blick.
»Nej, hvad Frank för öfrigt möjligtvis kan göra», fortfor Malén, »men sannerligen hon kan visa någon verklig känsla.»
Elof svarade icke. Han tyckte sig hata den försmädliga doktorn, som aldrig ville erkänna något godt hos denna scens skådespelare. Och likväl ... Skulle Malén verkligen ändå ha rätt? Han hade ju ett skarpt omdöme och förstod sig otvifvelaktigt rätt bra på scenisk konst.
Ett par andra tidningsmän infunno sig hos Elof och den kritiske doktorn. De voro betagna af Alinas utmärkta spel.
»Mästerligt!» utropade de på en gång. »Hvar får man se något dylikt?»
Malén log försmädligt öfverlägset och yttrade några skarpa kvickheter, åt hvilka de två tidningsmännen skrattade, men som de ej godkände såsom bevis. Elof satt tyst och stirrade på ridån, under det hans kamrater fortsatte tvisten med doktorn.
Så gick mellanakten, utan att Elof åter infunnit sig på scenen. Han var segerglad i öfvertygelse om att Alina verkligen älskade honom, men glädjen stördes något af att granskaren åter höll på att taga ut sin rätt och att han icke
