oron i rummet. Hufvudredaktören kom oupphörligt och störde dem med frågor. Genom den tunna väggen till ett närgränsande rum trängde korrekturläsarnes högljudda, entoniga röster. Sättarpojkar kommo med förfrågningar och sprungo med manuskript ut och in.
I detta virrvarr skulle Elof skrifva sin redogörelse för det nya skådespelet. Han skref och skickade rad efter rad in på sätteriet, så att manuskriptet måtte hinna sättas. Hvad han skref viste han knapt själf midt i all denna oro och under tankarne på Alinas kärlek. Med godt samvete lofordade han hennes spel i första och tredje akten, men med spelet i den andra akten var den samvetsgranne granskaren icke fullt på det klara. Han hade önskat i lugn riktigt tänka öfver den saken, men nu måste det gå raskt undan med manuskriptet — och så stod det obetingade lofordet där i prunkande uttryck öfver hela utförandet, ej blott i första och tredje akterna, utan äfven i den andra.
Han kunde ej vänta på hela korrekturet. Det kom in i spridda delar, slutet före början, och midten saknades ännu. Det var sent på efternatten. Korrekturläsarne fingo taga hand om Elofs uppsats. Det var deras ovilkorliga skyldighet. De voro alldeles uppgifna af trötthet. Men hvem frågar efter de lidanden som påläggas en korrekturläsare i en morgontidning?
