Elof behöfde reda sina tankar, men det gick icke så lätt. Han jublade öfver vissheten att Alina älskade honom. I det afseendet trodde han sig ej göra något misstag. Men det var något annat som han ej kunde reda ut, han viste ej riktigt hvad. Skulle det vara spelet i andra akten eller det han nyss skrifvit om det spelet? ... Ack, hvilket pedanteri, en recensents yrkesmässiga klanderlust! Han gjorde sig fri från de dumma tankarne och vaggade sinnet i glada förhoppningar, och den vaggningen söfde honom, när morgonrodnaden lyste på hans fönster.
——————
V.
»Har du läst morgontidningarna?» frågade
en af Alinas kamrater som kom på besök.
»Jag kastade en blick i dem», svarade Alina likgiltigt.
»Kära Alina, nu måste du väl vara nöjd med hvad din doktor skrifver! Aldrig förr har han stämt upp sådana lofsånger.»
»Min doktor! Sådant prat ... Han är rätt snäll i dag, tyckte jag mig se som hastigast.
