honom samt till och med gjorde honom stolt, men detta var dock af mindre vigt. Det var icke i den firade konstnärinnan han var kär, utan i den sköna och snillrika kvinnan och vid hennes sida tänkte han sig den lyckligaste framtid i ett lugnt familjelif.
Och Alina? Hon var själf fast öfvertygad, att hon riktigt varmt älskade Elof. Hon ville egna honom hela sitt lif, naturligtvis utan att inkräkta något på den del som tillhörde konsten.
»Hvad det är tråkigt», sade hon en dag till sin fästman, »att jag inte får någon ny roll.»
»Det är ju inte länge se’n du skapade hertiginnans», anmärkte Elof leende.
»Inte länge se’n! Det är ju en hel evighet. Just nu, sedan jag riktigt funnit dig, ville jag ha en ny roll. Den skulle jag instudera med dig, älskling! Ack, så härligt! Och så skulle du skrifva i tidningen om den.»
»Det skulle jag, och genom mina anmärkningar kunde man se, att vår kärlek inte rubbat mina åsigter.»
»Anmärkningar!» utropade Alina. »Skulle du nu mera kunna göra anmärkningar mot mitt spel?»
»Hvarför inte? Nu mer än förr är det min skyldighet att riktigt uppmärksamt följa utvecklingen af ditt konstnärskap.»
