alldeles nog af att lära mina roller, men dem vill jag gärna läsa med dig.»
»Och recensionerna då?» sporde Elof retsamt. »Dem vill du väl läsa? Jag menar naturligtvis berömmande recensioner.»
Alina rodnade och skrattade, men inlät sig icke vidare på det ämnet, utan förklarade, att nu skulle han vara riktigt snäll och följa henne på teatern, icke till Söder eller Nya, utan till Dramatiska teatern, där man spelade det där stycket som gaf så många fulla hus för några år sedan.
»Det gamla stycket!» utropade Elof och såg helt förskräckt ut. »Hur många gånger har du sett det?»
»Inte vet jag», svarade Alina skrattande, »men om stycket är aldrig så gammalt, om det als inte roar mig, om det spelas illa, så är det ändå teater ... och», tillfogade hon hastigt, »i ditt sällskap.»
Elof hade hunnit den punkt i en teateranmälares lif, då han med glädje hälsar hvarje afton, på hvilken han är fri från teatersalongen. Nu måste han likväl hvar enda kväll följa Alina till teatern, vare sig att hon spelade eller icke. Han gjorde det naturligtvis gärna, ty hvar Alina vore, där ville och måste också han vara. Han kunde icke vara på annat ställe. Men då och då lofvade han sig själf, att detta skulle i
