framtiden bli annorlunda, och det lika mycket för Alinas, som för hans egen skull.
Nu nötte han bort tiden antingen i salongen för att se på skådespel som han kunde utantill eller med att stå sig trött mellan kulisserna eller gäspa öfver en tidning i foyern.
Han erfor till sin egen öfverraskning liksom början till afsmak för teatern. Men detta ville han ej riktigt erkänna för sig själf. Kärleken till Alina förbjöd honom det. Och hon kunde naturligtvis aldrig komma på den tanken, att Elof, som så högt älskade henne och som hon lika högt älskade, kunde erfara någon trötthet eller ledsnad mellan kulisserna.
»Men när vi blifvit gifta», sade Elof en afton, då både han och Alina voro fria från tjänstgöring, »kunna vi väl inte tillbringa alla våra kvällar i teatern?»
»Skynda dig, käre Elof! Vi komma för sent till första aktens början.»
Det var alt hvad Alina svarade. Och så ilade de till teatern, funno ingen plats i salongen, men inkvarterade sig mellan kulisserna, där de stannade till styckets slut, och detta förnyades alla aftnar, då Alina icke spelade eller Elof skulle från sin recensentplats i salongen se ett nytt stycke.
I oktober skulle de ha bröllop. Alina trodde sig kunna till bröllopsgåfva räkna på en extra
