Fru Adamson har fått mitt löfte. Jag skall hvila, sköta mig, segla, göra nya bekantskaper och slippa se ens skymten af en roll ... Åh, det blir gudomligt!»
Alina var uppsluppet glad. Hon ville valsa med Elof, skrattade åt hans öfverraskning och gjorde narr af hans dystra uppsyn. Han erinrade henne om nödvändigheten af att njuta sommaren i fullständigt lugn. Hon hade öfveransträngt sig, i synnerhet mot slutet af spelåret, och vore af läkaren anbefald oafbruten hvila i minst två månader.
Alina fortfor att visa sitt goda lynne och förklarade, att ingenting kunde vara hälsosammare än luft och bad vid västkusten. Hon skulle ju hvila sig. Sällskapsspektaklerna, om det blefve några, kunde väl inte skada hennes hälsa, blott lekverk, ett angenämt afbrott i det ansträngande arbetet att bada, segla och slå dank. För öfrigt skulle hon bara dansa och roa sig och rakt icke tänka. Det skulle fullständigt friska upp henne.
I Stockholms skärgård kunde hon icke hvila sig hälften så bra. Hon skulle grubbla sig förderfvad öfver Elofs pjes, det kände hon. De skulle komma att arbeta båda två för mycket, därom vore hon öfvertygad.
»Se så, inga sura miner, käraste Elof», tillade hon. »Du kunde gärna följa med.»
