teater, ty att där skulle bli sällskapsspektakel, det hade hon redan beslutat.
Ett par dagar därefter ledsagade Elof sin fästmö till centralstationen. Där var mycket folk. Alla skulle ut och lufta på sig, några till främmande land, andra till brunnar och bad i Sverige. Många hälsade på Alina och gjorde sig underrättade om målet för hennes resa. Man trängdes omkring konstnärinnan, allmänhetens gunstling, öfverhopade henne med artigheter, smicker och allt slags tokprat. Och ju närmare man kom afgångstiden, dess mera folk infann det sig, dess starkare vardt trängseln, dess angelägnare var hvar och en att få åt minstone se en skymt af den firade skådespelerskan.
Elof fick ej tillfälle att säga ett enda förtroligt ord till sin fästmö, från hvilken han nu skulle vara skild under större delen af sommaren. Främmande människor trängde sig mellan dem i afskedets stund. Hon hindrades från att skänka honom ens så mycket som ett ömt ögonkast. Han kände sig illa till mods.
Det vardt oro i trängseln. En stor blombukett syntes sväfva öfver mängdens hufvuden. Den skulle naturligtvis fram till fröken Frank, men det var icke lätt att komma dit. Först såg man endast buketten, som sväfvade ut från väntsalen och småningom nalkades, och därpå syntes en arm som höll buketten högt öfver folket. Till
