Emedan iagh fordom war så stålt aff Sinn/
Kände ingen godh til Makan min/
Til migh haar frijat mång ährligh Karl/
Them iagh gaff sposk Ord och elaak Swar/
Först tilbödz migh en wällärd Man/
Thet iagh ey annat nu säijakan/
En Präst som wäl beläsin war/
Then en sijdh Kappa på Axlarna baar/
På sitt Taal han snöpligh Swar fick/
Och ther medh vth ifrån migh gick/
Ach Prästen iagh ihugkommer än/
Präster pläga wara sådana Män/
Som altijdh stilla trygg och säll/
Vthrätta sitt Kall och Embete wäl/
Sigh ey til någon Lijffzfahra begifwa/
Vthan hemma hoos Hustrun blifwa/
Näring och Födo them aldrigh felar/
Vtaff åtskillige slagz Perzelar.
Klockegiutaren then fromme Man/
Han icke heller min Gunst fan/
Vthan honom affwijste skamligh/
Then doch war Man at föda migh/
Och aldrigh är annat ännu sport/
At Klockegiutare hafwa annat giordt/
Än födt och klädt sijn Hustru kära/
Både medh Dygd Fromheet och Ähra.
Hoffmän wilja gärna bewara.
Sitt Fädernes Land från Oroo och Fahra/
Hwad Hustrun och Barn enhemma felar/
Han them aff sitt Vnderhåld meddelar.
Bönder/ Skomakare och Skräddare/
Lefwa altijdh stilla i free/
Medh sitt Handwärk hwar Födo får/
Samt Smeden i sin Wärkstadh står/
Alla thesse hafwa rijkeliga sin Födo/
För sitt Arbete och stora Mödo/
Hwad Kall nu i Werlden wara må/
Intet kan Köphandel öfwergå/
Sida:Alle Bedlegrannas Spegel-1647.djvu/21
Den här sidan har korrekturlästs
